Teaser till en ny svensk zombiefilm!!
Trailer till Zon 261 [teaser] från rstvideos trailerarkiv.
Toy Story 3 (2010)
Bolag: Disney/Pixar
Regi: Lee Unkrich
Cast (urval): Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty
Betyg: 4/5
Andy har blivit 17 år och ska börja på college så det betyder att han måste flytta hemifrån och innan han ska göra det så ska han sortera och slänga saker han inte behöver mer.
Han bestämmer sig för att ta med sig Woody till college och sparar resten av gänget på vinden hos sin mamma, men ett misstag sker och Woodys gäng blir kastade i soporna men lyckas ta sig därifrån och gömmer sig i en låda som ska till ett dagis.
Woody försöker övertala dom till att stanna i huset men dom vill pröva lyckan på dagiset, så Woody hänger med.
Dagiset ser bra ut, till och med väldigt bra ut men skenet kan ju bedra och Woddy saknar Andy så han sticker iväg för att hitta hem.
1995 kom ettan som blev en världssuccé direkt och som blev en av dom första helt dataanimerade film och som satte ribban för andra dataanimerade filmer.
1999 kom tvåan som även den blev en gigantisk hit och sen blev det inget förrän nu 2010, när Disney och Pixar snörar i hop säcken med trean.
Precis som i dom andra så är det Tom Hanks och Co som är rösterna bakom Woody, Buzz Lightyear och dom andra i gänget och är i trean tillkommer massor av nya karaktärer såsom Barbie och Ken.
Visst Toy Story är för dom mindre men även vuxna har njutit i 15 år av dessa underbara karaktärer och blevit underhållna av denna underbara trilogi.
Trean är tycker jag den svagaste i trilogin, har inte riktigt samma magi som dom andra, med tanke på att dom andra får 5:or av mig men den är ändå fantastisk och man får följa med på en sista äventyr där det händer saker så gott som hela tiden .
Det stora minuset är att den blir lite väl sentimental och att man sitter med vetskapen att det är den sista filmen dom kommer att göra.
Alla tycker inte om den (min styvson som är 9 år tyckte den var lam) men jag älskar dessa karaktärer och precis som Woody och gänget så känns det som man har kommit hem igen.
Sjätte Sinnet (The Sixth Sense) (1999)
Bolag: Hollywood Pictures
Regi: M. Night Shymalan
Cast (urval): Bruce Willis, Toni Collette
Betyg: 3
Dr. Malcolm Crowe är en berömd barnpsykolog som en kväll i sin lägenhet stöter på en f.d patient som han inte kunde hjälpa och som skjuter Dr. Malcolm och sen sig själv.
Efter den incidenten så är allt förändrat mellan Crowe och hans fru och han hemsöks utav minnet utav patienten som sköt sig själv.
Han tar sig an ett annat fall, en grabb som heter Cole och som är en udda pojke som inte har några vänner och som bor med sin mamma.
Crowe ser likheter mellan detta fall och det andra fallet som han misslyckades med och ju mer han nystar i Coles problem desto mer märkliga saker kommer upp till ytan.
1999 kom denna och blev en stor överraskning både i USA och i hela världen (spelade in $673 m ) och blev starskottet för regissören M. Night Shymalan som helt plötsligt blev det hetaste i Hollywood, innan dess var han mest känd för manuset till Stuart Little.
Blev även starskottet för Haley Joel Osment som fullständigt briljerar som Cole och som myntade den numera klassiska "I See Dead People" och som över en natt blev hela världens favorit barnskådis.
Shymalan tog fasta på succén och fortsatte göra bra filmer med udda twister i slutet (Unbreakable, Signs, The Village och Lady In The Water).
Sen verkar det precis som att hans fantasi tog slut med 2008 års The Happening som varken gick hem hos kritiker eller publiken och nu i år kom han med The Last Airbender som nog är den film i år som är mest utskälld och bespottat, så hans nästa film kommer ju bli en väldigt viktig film för honom om han vill fortsätta göra film för storbolagen.
Haley är idag mest känd för att han har åkt dit för rattfylla, klassisk barnskådis öde med andra ord.
Jag kom ihåg när jag så Sjätte Sinnet första gången och totalt blev tagen på sängen utav twisten i slutet och hyllade filmen till skyarna.
Tyvärr är ju twisten en viktig del av spänningen i filmen och när man vet den så blir filmen inte mera än en bra thriller som är lite småseg och där man mest sitter och retar sig på att man vet slutet, så det är både på gott och ont att ha en sådan twist på slutet.
Bruce Willis som Dr Malcolm gör en bra och nedstämd tolkning av en plågad man, som försöker hjälpa Cole när det egentligen han som behöver mest hjälp, Toni Collette som Coles mamma gör som alltid en suverän rolltolkning men kommer lite i skymundan för Willis och Osments tolkningar.
Killers (2010)
Bolag: Lions Gate
Regi: Robert Luketic
Cast: Asthon Kuther, Katherine Heigl, Tom Selleck
Betyg: 3/5
Spencer (Kutcher) är en yrkesmördare som på ett uppdrag i Nice möter Jen (Heigl) som är en amerikanska på semester med sina föräldrar och dom blir förälskade och skapar sig ett liv tillsammans.
3 år senare är dom gifta och bor i ett medelklass villaområde och Spencer har lagt revolverna på hyllan, så man kan säga att dom lever ett perfekt liv, förutom att Spencers svärfar spelad av Tom Selleck kan vara lite irriterande och något av en besservisser men annars har dom det perfekta livet förutom att Jen inte vet vad Spencer hade för yrke innan dom träffades, något hom kommer att bli varse om.
Deras trygga liv ändras till ett väldigt otryggt liv när det visar sig att där finns ett $ 20 miljoners kontrakt på Spencer och helt plötsligt är vänner, grannar och arbetskollegor livsfarliga för dom, för nån av dom kan vara yrkesmördare och vill inkassera pengarna.
Så Spencer får plocka fram sina färdigheter för att försvara sig själv och sin fru men han får även plocka fram sin ärliga sida när hans fru kräver att få veta vad som händer, medan folk dör som flugor runt omkring dom.
I år har det varit populärt att göra romantiska komedier med action i handlingen och dom flesta varit bra och underhållande filmer (The Bounty Hunter, Knight & Day och En Galen Natt) och gjort bra ifrån sig på den vita duken.
Kritikerna har väl inte varit överväldigande postitiva men jag får säga att jag blir underhållen utav dessa filmer, där man inte behöver lägga mer nån tankeverksamhet eller förberedelse, man bara lutar sig tillbaka och skrattar samtidigt som man gör en actiontarm nöjd.
Dessa filmer kan man ta med sin kille/man utan att han ska känna att " åh nej inte nån jävla sliskig chickfilm", här får man action till männen och kärlek till kvinnorna och humor till bägge.
Katherine Heigl har ju blivit något av den nya Julia Roberts med några riktiga stora blockbusters (The Ugly Truth, 27 Dresses och På Smällen) och hon har rätt karisma och sexighet som gör att man faller för henne i dessa filmer och samtidigt har hon en härlig humor som oftast smittar av sig på hennes motspelare.
Man kan tycka att det är smart att casta Aston Kutcher som en ung yrkesmördare för att det passar hans träaktiga och stela stil och han känns mer rätt här än i Valentines Day som kom tidigare i år och som skulle vara 2010 års stora romkom.
Precis som i Knight & Day så funkar inte riktigt samspelet mellan huvudrollsinnehavarna, vilket är enormt viktigt i en sån är film men filmskaparna har uppvägt det med en hel del actionsekvenser och Tom Selleck i högform som den buttra svärfadern, som är en fröjd att skåda, tyvärr så är hans roll lite för liten, dom hade ju kunnat utöka den i filmen.
Men allt i allt så är det en typisk 3:a, man blir underhållen och får skratta lite men den lämnar inga direkta avtryck hos en.
Knight & Day (2010)
Bolag: 20th Century Fox
Regi: James Mangold
Cast: (urval) Tom Cruise, Cameron Diaz, Peter Sarsgaard
Betyg: 3/5
June (Cameron Diaz) träffar lär känna en charmig man på ett flygplan vid namn Roy (Tom Cruise) som visar sig vara en hemlig agent vilket hon blir varse efter han har dödat alla på flygplanet inklusive piloterna (ok han sköt piloten som i sin tur råka skjuta andrepiloten) och där Roy blir tvungen till att nödlanda flygplanet och gör drogar June.
Hon vaknar upp i sitt hem och blir ganska snart kontaktad av en viss Fitzgerald (Peter Sarsgaard) som påstår att Roy är en agent som har fårrått byrån och att han har en sak dom vill ha tag på och att dom misstänker att hon vet nåt, men helt plötsligt dyker Roy upp och räddar henne och sen är kalabaliken i gång och June får vara med om ett makalöst äventyr där allt kretsar runt en ny energikälla som varar för evigt, som alla vill ha.
Detta äventyr tar henne med på en makalös biljakt både med bil och motorcykel, attentat på ett tåg i Österrike och inte minst ett romantiskt äventyr.
Detta är en gammaldags action/äventyr/romantisk/komedi som man inte är så bortskämd med nuförtiden som luktar lite Bond och Mission Impossible och som känns som en ny genre för James Mangold, fast han har ju nästan med varje film bytat genre, Walk The Line som är en biografi, Identity, kriminal/thriller, Stulna År, drama och med mera.
Man märker direkt att Mangold har lekt lite med olika genrer i denna film och framför allt att han har medvetet gjort en blockbuster film och han ror delvis i land det.
Där det brister är huvudrollsinnehavarna Tom Cruise och Cameron Diaz, dom klickar inte alls i denna film och i en sån är film som drivs mycket av den romantiska subploten så är det jätteviktigt och tyvärr är det Diaz som brister mest med en massa ansträngda oneliners, men för Cruise är denna film som klippt och skuren för han.
Tom har inga som helt några problem med tuffa krävande actionroller efter sina Mission Impossible filmer och han kan fortfarande charma brallorna av vilka kvinnor som helst.
Salt är en annan agentrulle som kom i år med Angelina Jolie, dock var den mer allvarlig men drivet är likasinnat och efter Bournefilmerna så känns det som att man behöver inte vänta på Bond för att få en schysst agentrulle.
Tom Cruise tackade nej till The Tourist som har USA-premiär senare i höst, för att kunna göra denna film även om hans motivering var att den var för lik Mission Impossible?..Va!.. Vad är inte denna lik då? Vilket fall som helst så gick istället rollen till Johnny Depp och vad jag har sett i trailern så visst är det en agent film men Knight & Day känns mera som M:I film fast med mera humor.
Nu floppade denna film i USA ett tag så var det inte säkert om Tom Cruise fick spela Ethan Hunt i M:I 4 men allt löste sig när Tom var villig att sänka sin lön avsevärt, verkar som hans varumärke inte är så attraktivt mera.
Men gillar ni agentfilmer med humor och romantik så är denna bra men vissa scener kunde jag ha varit utan och då speciellt dom med Diaz..Tyvärr!!
Killer Klowns From Outer Space (1988)
Bolag: MGM
Betyg: 3/5
Ett gäng utomjordingar kommer till jorden för att döda människor och det är väl inget konstigt med det, förutom att det är clowner som skjuter dödlig sockervadd och popcorn med sina pistoler.
Polisen tar inte alla alarmerande samtal på allvar och allra minst tror dom på ett kärlekspar som varnar polisen för ufo som liknar ett cirkustält och clowner som dödar människor, men dom blir snart varse att dom pratar sanning och att dom har ett stort problem på halsen och måste komma på ett sätt att utrota dom innan alla människor i stan blir utrotade.
Man kan bara se denna film som en sann 80-tals kultrulle i samma anda som Critters (den första) och Den Onda Dockan (även där den första), även om där kom miljoner andra på 80-talet så var det få som fick kultstatus och denna är en av dom.
Här har man spelat mycket på folks rädsla för clowner (i en undersökning för länge sedan så var clowner nåt av det vanligaste folk var rädda för) precis som i Stephen King boken och miniserien Det (It) och jag får väl erkänna att när jag var barn så var jag rädd för clowner och indianer och nu i vuxen ålder så känner jag fortfarande lite olust gentemot clowner, har dock kommit över min indianfobi, så kanske när jag är runt 80 så har min clownfobi avtagit.
Det som funkar med filmen är mixen mellan humor och skräck något som filmskaparna var experter på under hela 80-talet, gör man det idag så blir det bara töntigt och helt fel, men så hade ju 80-tals filmer ett särskilt skimmer över sig med modet, musiken och hela stämningen.
Man ska se denna som en välgjord B-film och kultstausen som den har fått och till skillnad från Lesbian Vampire Killers som jag recenserade i förra blogginlägget så är denna härligt töntig och funkar fortfarande.
Lesbian Vampire Killers (2009)
Betyg: 1/5
Två ganska så misslyckade slackers bestämmer sig på fyllan att dom ska fotvandra ute på den brittiska landsbygden och hamnar i en liten skum by där en vampyrförbannelse hägrar.
Den tar sig uttryck att när alla tjejer i byn fyller 18 år så förvandlas dom till sexiga lesbiska vampyrer och allt på grund av en gammal förbannelse som uttalades av Carmilla, en vampyrdrottning, innan hon blev halshuggen av en riddare.
Killarna blir utlurade till en stuga i skogen där även några utländska (antar jag dom är med, i och med dom heter namn som Heidi och Lotte ) tjejer är med och ganska snart så bryter helvetet loss när tjejerna en efter en blir bitna av vampyrer.
Killarna blir indragna i ett uråldrigt vampyrritual när dom andra vampyrerna ska försöka återuppväcka Carmilla och mitt i allt dyker det upp en präst som ska försöka bryta vampyrförbannelsen innan hans egen dotter blir 18 och tiden är i mot dom och dom måste hitta ett svärd med kukskaft? som är det enda vapnet som kan döda vampyrdrottningen.
Med den titlen så förväntar man sig en blodig och sexig lesbisk vampyrfilm med sexiga vampyrchicks och härlig B-filmsklyschor och vad får man, jo en sorts Shaun of the Dead (fast med vampyrer och mycket sämre) liknande brittisk komedi fast där är dock många heta vampyrchicks.
Jag älskar skräckkomedier men denna är nog nåt av det sämsta, tillsammans med Scary Movie filmerna som jag har sett.
Ska man göra en film om lesbiska vampyrer så har jag i alla fall några krav som inte denna film uppfyller.
- Man vill se heta lesbiska scener med pilska vampyrchicks, är får man lite hångel, som är så oskyldigt att det är fan hetare på en stel skoldans med pilska tonåringar.
- När vampyrer blir pålade eller mister huvudet så ska det spruta blod och en massa gore, är kommer det nån spermaliknande vitt vätska.
Ok jag fattar att man inte ska ta den på allvar men ska man göra en hyllning till B-filmer och då speciellt den väldigt populära lesbiska vampyrfilmen så får man nog ha lite mer variation på skämten och inte bara köra uttjatade sexskämt.
Den Gyllene Blommans Förbannelse (Curse of the Golden Flower) (2006)
Cast: Chow Yun Fat, Gong Li
Regi: Zhang Yimou
Betyg: 4/5
Utspelas i Kina under Tang dynastin, där kejsare Ping är gift med kejsarinnan Phoenix och allt ser fridfullt ut men under ytan bubblar en massa intriger och hat.
I 10 år har Phoenix fått medicin för blodbrist men helt plötsligt ändrar kejsaren medicinen till en ört som gör att man sakta förlorar förståndet.
Samtidigt så har dom 3 söner varav den äldsta har en annan mamma och medan kejsaren har varit frånvarande så har kejsarinnan och kronprinsen Wan (äldsta sonen) haft ett förhållande i 3 år men nu vill Wan inte mer för att han har gängat ihop det med en tjänsteflicka.
Den sonen som står mamman närmast är Jai och som hon vill ska bli kronprins och allså bli kejsare när Ping går bort nån gång.
Phoenix får reda på att Ping försöker att göra henne galen och hon kommer upp med en diabolisk plan som innebär att nåt från kejsarens förflutna kommer att nystas upp och allt kommer att få sin förklaring på en stor festival.
Denna gång så har han satsat mer på att skapa intriger i ett kejserligt hov men han har även tagit med en massa suveräna scener med storartade fightscener, speciellt slutfighten.
Man dras in i alla intriger som hade fått vilken såpa som helst att blekna, här får man otrohet, incest och maktmissbruk och det är bara en del av alla intriger.
Som alltid så har inte Yimou sparat på färgpaletten, här blir man fullkomligt dränkt i sköna färger, speciellt när man får se inne i själva hovet, där man får en sorts LSD känsla över det hela, där är färger överrallt och man blir lite trött på det men sen när man får se utanför där en massa gula blommor ligger så blir man förundrad över hur vackert det är.
Jag nämnde innan fightscenerna och där är ju inte lika mycket som i Hero och The Flying Daggers men dom som är med är så fruktansvärt snyggt gjorda och där är en stor krigsscen på slutet som hade fått vilken episk regissör till att dregla.
Chow Yun Fat som kejsare Ping är fruktansvärd bra och när han är som ondast så för tankarna till J.R. i Dallas som med ett ond grin beordar sin fru att dricka giftet.
Gong Li visar återigen att hon är en av Kinas bästa kvinnliga skådis och hon gör Phoenix precis så skör som man tänker sig att kejsarinnor var på den tiden, men ändå med en stark sida och en vilja att sätta sig upp i mot sin man.
Zhang Yimou har gjort en färggrann såpa med dom största inspelningskulisser som har blivit byggda i Kina och även om den inte når upp till sina föregångare så hoppas jag att Yimou fortsätter att utforska Kinas gamla skrönor och ger oss mer av denna vara.
Godzilla (1998)
Cast: (urval) Matthew Broderick, Jean Reno,
Regissör: Roland Emmerich
Bolag: Columbia Pictures
Betyg: 3/5
Efter en rad provsprängningar med atombomber i Franska Polyneisen så blir ödlor utsatta för strålning och en av dom muterar enormt mycket och efter en längre resa så har Godilla anlänt i New York.
Ganska snart så har panik utbrustit och militären måste kallas in och så även Niko (Broderick) som är biolog och även han blir indragen i jakten på Godzilla och det är han som kommer på att Godzilla är dräktig och kommer snart att lägga en massa ägg.
Men efter en mindre missöde så får Niko sparken och är på väg hem när han blir kontaktad av den mystiska Philippe (Reno) som är en fransk agent som har tagit med sitt team till New York för att ta kål på Godzilla, Frankrike känner att det är deras fel att Godzilla finns och tänker göra nåt åt det.
Efter ID4 så var Roland Emmerich ett hett byte för bolagen i USA och när det kom ut att han skulle göra en amerikansk variant på Godzilla med en budget på $ 130 m så vattnades det i munnen på många.
Efter en rejäl marknadföring och en upphaussad hype så kom den och kritiken var inte nådig och visst den spelade in pengarna i USA och hade väldigt bra siffror även i resten av världen, men dom flesta var missnöjda hur Emmerich hade tacklat Godzilla och tyckte han hade gått för mycket ifrån original Godzilla.
Men oavsett vad man tycker så har Emmerich gjort en typisk underhållningsfilm och det är ju nåt som Emmerich är expert på oavsett vad kritiker och publik tycker om han.
Tyvärr så har specialeffekter blivit så mycket bättre på 12 år och det märks ganska tydligt i Godizilla, där många av effekterna känns ganska så mossiga nu men där finns några coola effekter i filmen som funkar än, såsom broscenen i slutet av filmen, den är grymt skicklig gjord.
Men ser man på Jurassic Parks effekter som kom tidigare så förstår man hur viktigt det är med ett bra special effects team såsom I.L.M., för dom effekterna är fortfarande grymma.
Jag var en av dom sågade filmen när den kom men har på senare tid börjat uppskatta den enkla storyn och ser den enbart som en underhållningsfilm och inget mer och då blir betyget högre.
Storytelling har aldrig varit Emmerich starkaste sida men det uppväger han med coola karaktärer och specialeffekter och jag anser att i alla fall 2 av Emmerich filmer är nära på mästervärk.
Jag kan tycka att precis som med Michael Bay och Jerry Bruckheimer att Emmerich har fått lite orättvisst mycket skit i media och att man borde uppskatta dom mer för att dom är villiga till att underhålla en hel världs biopublik och det räcker långt för mig.
The Runaways (2010)
Cast (urval): Kristin Stewart, Dakota Fanning
Regi: Floria Sigismondi
Betyg: 3/5
Joan Jett (Kristin Stewart) är en rockchick som 1975 börjar ett band som heter The Runaways tillsammans med en slemmig skivproducent Kim Fowley, dom har som ambition att starta ett tjejband som ska lira rå, sexig och vild rock.
Efter lite sökande hittar dom den 15 åriga Cherie Currie (Dakota Fanning) som drömmer om att bli sångerska, precis som sin stora idol David Bowie och helt plötsligt så är The Runaways fulltalig, med medlemmarna Joan Jett, Cherie Currie, Sandy West, Lita Ford och Jackie Fox.
Efter en del repande och smågig på små ställen så börjar dom göra sig ett namn och när Mercury Records vill signa dom så har dom lyckas.
Allt verkar på ytan vara bra, dom lever rockdrömmen med sex,drugs and Rock´n Roll men Cherie kan inte hantera hela rockcirkusen och med en pappa hemma som har stora problem med alkoholen och en mamma som inte bryr sig om henne eller hennes syster, som bor i Indonesien, så börjar Cherie få stora problem med droger och inte nog med det så är dom andra i bandet tröttta på henne, för att hon får all uppmärksamhet i massmedia.
Allt som började så bra börjar balla ur ordentligt och efter 2 år så spricker bandet och en av dom mest kortlivade banden är över.
Joan Jett har varit med och övervakat under hela inspelningen och hon är även producent till filmen och hon har sagt att filmen visar en korrekt bild av The Runaways.
Hon var väldigt överraskad när hon fick bandet där Kristen Stewart sjöng några av The Runaways låtar, hon trodde att det var hon själv på bandet, så likt sjöng Stewart.
The Runaways var som sagt väldigt kortlivad men blev språngbrädan för Joan Jett som blev på egen hand en stor stjärna med monsterhiten I Love Rock N´Roll som sålde 10 miljoner ex men även doldisen Lita Ford blev en stor stjärna på 80-talet inom hårdrocken med hiten Kiss Me Deadly men även megaballaden I Close My Eyes Forever som hon sjöng med Ozzy.
Men stackars Cherie försökte efter The Runaways bli skådis och lyckades få en roll i filmerna Foxes och Twilight Zone: The Movie men sen tog det slut och hon la skådisyrket på hyllan under 90-talet och nu livnär hon sig som motorsågsartist, men hon blev drogfri till slut.
Kristen Stewart är klockren som Joan Jett och det är såna här roller hon ska göra, där hon vår spela en tuff och stark kvinna som knullar både män och kvinnor, jag anser att hon inte alls passar som Bella i Twilight filmerna, hon passar inte i roller där hon spelar bräcklig och veg, hoppas hon kommer att fortsätta hitta såna här roller.
Dakota Fanning har jag lite problem med att hon spelar Cherie men jag tror att det hänger ihop med att man har henne på näthinnan som barnskådis och när hon och Stewart har en kärleksscen så känns det inte helt rätt men kan man blockera bilden av henne när hon var barn så gör hon ett bra jobb och visar att hon även är duktig skådis som äldre.
Regissören Floria Sigismondi gör sin debut som långfilmsregissör och hon har lyckas bra med biografin över The Runaways men där är några minus såsom att filmen är ganska så ytlig och går inte så djupt in på karaktärerna och jag hade velat se mer av Lita Ford som bara är blir en bifigur precis som dom andra två doldisarna i bandet, all blickfång är på Joan Jett och Cherie och det är synd tycker jag, tycker även att filmen är för kort och att Floria har hastat fram handlingen.
Soundtracket är som väntat väldigt bra och fläskigt, jag stiftade för övrigt bekantskap med The Runaways på slutet när jag började upptäcka att Joan Jett hade gjort annat än sin stora monsterhit och började kolla lite vad hon hade gjort innan och hittade The Runaways som hade lite mer rå sound än vad Joan själv har.
Gillar man 70-tals musik och framför allt The Runaways så är detta filmen för dig..
The Karate Kid (2010)
Cast (urval): Jaden Smith, Jackie Chan
Regi: Harald Zwart
Bolag: 20th Century Fox
Betyg: 3/5
Dre och hans mamma flyttar till Kina där Dre ska gå i skola, men precis som det brukar vara så blir det en kulturchock för Dre, som är en amerikansk streetsmart unge som möter gamla kinesiska seder.
Han blir intresserad av en kinesisk tjej som spelar fiol, som även blir intresserad av honom men det gör även att han blir ovän med en kille som är en jävel på kung-fu och Dre åker på spö.
En dag när han håller på att få spö igen så räddar Mr.Han honom, som är fastighetsskötaren i deras hus men som även han är en jävel på kung-fu.
På nåt sätt så lyckas han få killarna att sluta slåss med Dre men att Dre ska ställa upp i en kung-fu tävling och stackars Dre som inte kan nån kung-fu alla får börja träna med Mr. Han.
Efter hand som dom tränar så spirar det fram en ovanlig vänskap och Mr. Han lär honom värderingar och gamla kinesiska seder.
1984 kom den första Karate Kid filmen som blev en sån enorm framgång så det blev 3 uppföljare varav den sista handlade om en tjej, spelad av den ganska så okända Hilary Swank, innan hon blev stor filmstjärna med Oscars och en massa andra priser.
Nu när bolagen i Hollywood återanvänder gamla filmkoncept såkallade remakes, så har turen kommit till Karate Kid, som egentligen skulle ha hetat The Kung Fu Kid men bolaget ville att folk skulle känna igen titlen.
Den gamla filmen var en halvcharmig film om mobbning och vänskap och denna har samma koncept även om jag tycker att denna är bättre.
Här har man använt sig av riktig kung-fu, istället för den låtsas Hollywood karate som var i originalet och Dres läromästare spelas av en riktig martial arts utövare, Jackie Chan och det ger lite mer edge i träningsscenerna.
I stället för den träaktiga Ralph Macchio som Daniel san så har vi Jaden Smith som Dre och som alla vet så är han son till Will Smith, vilket märks både på utseende och talang, jag spår redan nu att han kommer bli minst lika stor som sin pappa, han är så jävla charmig så man kan bara smälta för honom och han måste ha tränat hur mycket kung-fu som helst till denna film, för det ser väldigt realistiskt ut när han utövar det.
Även denna gång har det blivit en succé så antagligen kommer vi få se några filmer till.
The Human Centipede (2009)
Betyg: 1/5
Två amerikanska turister i Tyskland stöter på en galen tysk doktor som är en erkänd skicklig kirurg men som det har slått runt för i huvudet.
Han använder dom och en asiatisk kille till att göra en mänsklig tusenfoting på kirugisk sätt, det vill säga att genom operation så sätter han i hop dom.
Snacka om en film som blev upphaussad i kvällspressen där bland annat Aftonbladet skrev att det var en äckligaste filmen någonsin och att folk hade svimmat på biovisningarna och mått allmänt illa.
Nu när man har sett den så inser man återigen att man har blivit blåst av en smart marknadsföring och så mycket mer är det inte.
Filmen i sig är seg och ganska så händelselös fram till själva operationen, som är lite sjuk men inte så man mår illa.
Då kan jag tycka att den franska filmen Martyrs som kom samma år är värre och den hörde man inget om i kvällspressen, men å andra sidan så hade dom nog ingen sån marknadsföring.
The Human Centipede är ingen bra film och enda anledningen till att må illa är dom dåliga skådisarna och den extremt löjliga dialogen, det enda pluset är Dieter Laser som spelar den galna doktorn, han gör en skön ond karaktär.
Down To Earth (2001)
Cast (urval): Chris Rock
Regissör: Chris & Paul Weitz
Bolag: Paramount Pictures
Betyg: 2/5
Ibland kan en bagatell vara en ganska så underhållande bagatell, som denna remake på Heaven Can Wait från 1978 med Warren Beatty.
I denna remake ser vi Chris Rock som dör i en olycka och kommer till himlen där dom kommer på att det inte alls var hans tur att dö så dom ger han en ny kropp (tillfälligt) i form av en stenrik vit gubbes.
Såklart kärar han ner sig i en kvinna som först hatar honom men som känner att det är nåt speciellt med honom och börjar dejta honom.
Antingen hatar man Chris Rock eller älskar honom, jag är nog mitt i mellan, för på scen är han en gud och där finns nästan ingen som kan leverera ocensurerade skämt så som han, men när det gäller filmer så är han mindre bra (undantaget är Dogma) och då kan han känns bara jobbig att titta på.
I Down To Earth så är han ganska så nedtonad, antagligen för att filmen ska rikta sig till en bred publik och han funkar rätt så bra här.
Finns några scener som funkar bra men annars är det bara en godkänd bagatell.
88. Shutter Island (2010) Regi: Martin Scorsese
Det måste vara hemskt att vara Martin Scorsese, med tanke på att varje gång han släpper en film så kräver media och publiken att det är ett mästervärk och det skrämmande är att för det mesta så är det ett mästervärk.
Så även nu när han gör en film baserad på Dennis Lehanes roman (det var även han som skrev Oscarsvinnaren Mystic River).
Är ser vi en lite annorlunda Martin Scorsese, som leker lite med skräck/thriller typ Hitchcock men annars är det som vanligt att Leo spelar huvudrollen (vilket han har gjort i Scorseses alla filmer sen 2002 års Gangs of New York).
Detta är inte den sista Scorsese filmen på denna lista det kan jag garantera, hade jag kunnat så hade jag tagit med alla hans filmer men det går ju inte, så jag får ta en riktig funderare på vilka som ska in på listan.
Man kan lätt säga att sen han har börjat samarbeta med Leo så har han hittat tillbaka till dom stor filmerna efter en liten nedgång på slutet av 90-talet och 2007 fick han äntligen en Oscar för The Departed, något som man har undrat hur dom har kunnat missa honom med tanke på att han har gjort Taxi Driver, Maffiabrödrar, Casino och en massa andra stora titlar.
Jag älskar Martin Scorsese, har gjort det sen jag såg Taxi Driver för första gången nån gång på 80-talet och jag blir som ett barn på julafton var gång jag ska se hans senaste alster, för jag vet att det kommer bli nåt över det vanliga.
Shutter Island är en perfekt Scorsese film med en kriminalstory och en polis med ett plågat förflutet som kommer till en mental/fängelseö för att utreda ett försvinnande av en patient men han upptäcker ganska snart att allt står inte rätt till på ön.
Helt plötsligt blir kriminalstoryn en bistory bara och Leos karaktär blir huvudstoryn och man blir inbjuden till en resa in i den karaktärens psyke och det är skrämmande som fan.
Förutom Leonardo DiCaprio (som alltid är bra i Scorseses filmer) så är filmen späckad med högklassiga skådisar såsom Ben Kingsley, Max Von Sydow, Michelle Williams och den underskattade Mark Ruffalo som Leos partner (dom ville från början ha Robert Downey Jr eller Josh Brolin men tack o lov tog dom Ruffalo.)
Sen han började använda Leo som sin stjärna i filmerna så har det för det mesta blivit stora hitar på bio något som Martin Scorsese inte brukade vara van vid och nu när han gör film så får han nästan hur mycket han vill i budget.
Shutter Island är inget undantag den har spelat in $ 128 miljoner i USA bara och om vi tittar framåt så ska Scorsese nästa år släppa sin första barnfilm Hugo Cabret som det verkar ska bli i 3-d men annars snackas det mycket om en film om Sinatra med Robert De Niro som Dean Martin och Al Pacino som Sinatra, man kan bara hoppas att den blir av.
Leo verkar ta en liten paus från film med tanke på att Hoover av Clint Eastwood först kommer 2012 men redan i sommar kan man avnjuta honom i Christopher Nolans Inception som bara är ett måste på bio.
The Condemned (2007)
Med (urval): Steve Austin och Vinnie Jones
Regi: Scott Viper
Bolag: Lions Gate
Betyg: 5/5
Låt mig säga det detta med en gång att detta är ingen mästervärk men att jag ändå ger den 5/5, jag ger det för underhållningsvärdet och inget annat.
Handlar om en realityshow där man har plockat 10 dödsdömda från hela världen som ska kämpa på en ö, bara en får lämna ön levande och får därigenom sin frihet tillbaka.
En av dom är amerikanen John Conrad som precis som dom andra ska kämpa till liv och död, men Conrad är inte som dom andra dödsdömda.
Handlingen är enkel och man ska inte haka upp sig på det dramaturgiska, detta är en actionrulle och det får man hålla sig med, men oj vilken actionrulle det är.
Regissören Scott Viper vet att det bara är en actionrulle så han har laddat upp med slagsmål, explosioner och vapenorgie och man bara sitter och njuter när fångarna slår skiten ur varandra.
Vinnie Jones den ökända brittiska fotbollsvärstingen spelar en brittisk ex Special Forces kille som är den onda är i filmen och Steve Austin (som snart kommer i mega actionfilmen The Expendables) är den gode fången som egentligen inte vill döda nån men som tvingas till det för att överleva.
Steve Austin är ännu en av alla fribrottare som satsar på film och precis som The Rock så har han karisman och den där blicken som gör att han passar i actionfilmer (hoppas bara inte att han kommer att göra familjefilmer såsom The Rock) och det var ju meningen att han skulle ha spelat Vinnie Jones roll men det blev ändringar och tur är nog det, han har det där sympatiska utseendet så det hade varit svårt att se honom som ond.
Ett stort plus är även soundtracket med bland annat The Prodigy och Nickelback.
Fotbollsfeber!!!
Nu mitt under fotbollsvm så tänkte jag tipsa lite om några fotbollsfilmer, om man nu tycker att det inte räcker med fotboll på tv. Utav förklarliga skäl så har det ju inte gjorts lika många filmer om fotboll som det har blivit av den amerikanska varianten, men några guldkorn finns dock.
Bend It Like Beckham som kom 2002 är en lysande bra film om kvinnlig fotboll men även kultur krockar när en indiskättad tjej vill spela fotboll men har familjen i mot sig. Keira Knightley gör en av sina första huvudroller.
2005 kom Goal! som nog är den mest påkostade fotbollsfilmen med Danny Cannon som regissör (producerar C.S.I. serierna och har regisserat några delar). Klassisk story om en killes uppgång i fotboll, från fattigdom till succé. Har kommit 2 uppföljare där man får följa hans proffsliv och hur han hanterar succén.
Det går ju bra för Argentina i VM just nu och deras förbundskapten är ingen mindre än Diego Maradona, mannen som har åsikter om allt och anses av vissa som en galenpanna och föredetting och 2008 kom en dokumentär där Emir Kusturica träffar Maradona och dom gör en annorlunda självporträtt om en av världens bästa fotbollsspelare och såklart pratar dom om Guds hand också.
Och när vi ändå är inne på annorlunda filmer så måste man nämna Shaolin Soccer (2001) som är en Hong Kong variant på fotboll av Stephen Chow som slog igenom på allvar i västvärlden några år senare med Kung Fu Hustle. Här visar Chow att man kan blanda Kung Fu med fotboll och det blir hysteriskt roligt när man får se dom avfyra skott som brinner och kungfu tacklingar.
1981 kom Victory regisserad av John Houston om några krigsfångar som under andra världskriget ska spela en vänskapsmatch mot det tyska landslaget och samtidigt planerar dom en flykt. Sylvester Stallone, Michael Caine och Max Von Sydow delar utrymme med riktiga fotbollslegender så som Pelé, Bobby Moore och en massa andra kända namn. En av mina stora favoriter när det gäller fotbollsfilmer.
Mean Machine från 2001 är inne på lite samma tema fast nu utspelas det i ett fängelse där fångarna ska spela i mot sina fångvaktare, där fångarna ser sin chans att tvåla till sina väktare. Löst baserad på en amerikansk förlaga som heter The Longest Yard med Burt Reynolds och där kom en remake för några år sedan med Adam Sandler och Chris Rock och Burt Reynolds dyker upp i en liten roll.
Här också använder man sig av en riktig spelare, även om Vinnie Jones har varit skådis länge så var han en gång i tiden en fruktad råbuse på planen.
Även Sverige har försökt sig på att göra filmer om fotboll och en av dom bättre är Offside som kom 2006 där man får följa ett lag i den lägsta ligan som värvar en föredetting i från England. Med Jonas Karlsson och Torkel Petersson. En typisk feel-good film.
Jag vill även nämna Åshöjdens BK som är en miniserie som kom 1985 och är baserad på Max Lundgrens böcker om ett fotbollslag som gick hem i många tv-soffor runtom i vårt avlånga land, jag var en av dom som tittade, jag kommer i håg denna charmiga serien om Jorma, Blåbärskungen, Hitte-Joel och Bagaren.
Så nu har ni lite andra alternativ när TV.4 och SVT har stängt ner VM sändningarna för dagen och ni känner att ni bara måste ha mera fotboll. Jävla tur att det inte är dart eller curlingvm som går på tvn, hade varit jobbigt att hitta filmer om dom sporterna.
Blade (1998)
Regi: Stephen Norrington
Cast (urval): Wesley Snipes, Stephen Dorff, Kris Kristofferson
Bolag: New Line Cinema
Betyg: 3/5
Blade är en daywalker, det vill säga att han är en vampyr som tåler solljus och anledningen till det är att hans mamma blev beten av en vampyr när hon var gravid och han föddes precis efter det.
Han är varken människa eller vampyr, han står mitt i mellan två världar och precis som vampyrerna så har han samma blodtörst, något han har löst genom att han tar ett serum som håller det borta.
Blade är vampyrjägare tillsammans med sin partner Whistler som tillverkar vapen till honom och nu snackar vi inte dom vanliga redskapen i mot vampyrer, nej här snackar vi tunga eldvapen som skjuter silverkulor och lite annat smått och gott.
Deacon är en vampyr som blev beten när han var människa och han har inte särskild hög rang inom vampyrrådet, där alla dom äldre är födda som vampyrer, men det är nåt som Deacon har tänkt ändra på genom att väcka en uråldrig blodgud och ta makten över både vampyrer och människor, men där är ett litet hinder i vägen i form av Blade.
Blade är baserad på en seriefigur och när den kom så hade seriehjältar börja bli populära på film och Blade var en av dom tuffare med manus av serienörden David. S. Goyer som även skrev senaste Batman filmerna.
1998 var Blade det coolaste och tuffaste man kunde titta på, med cool technomusik och hårda fighter så blev det en given vinnare med 2 uppföljare och en kortlivad skitkass tv-serie, men nu skriver vi 2010 och man har högre krav nu på filmerna, så funkar den fortfarande??
Ja till viss del, det är fortfarande en bra film men effekterna är under all kritik med dagens mått (speciellt det dataanimerade blodet) och idag är den inte lika cool, där är till och med vissa scener där det blir lite för mycket av Blades kaxighet, då 1998 tyckte man att han ägde.
Men visst så är detta Wesley Snipes paradroll och drömkaraktär, han producerade även alla filmerna och var en av orsakerna till att New Line hostade upp pengar till den.
Regissören Stephen Norrington fortsatte med superhjältar i form av Alan Moores The Leauge som blev en dyr megaflopp och sen försvann han till nu, för nu pratas det om att han ska göra en remake på The Crow (varför vet jag inte, inget fel på originalet ju).
Även Wesley Snipes fick det motigt efter sista Blade filmen 2004 när skattemyndigheterna jagade honom och han flydde utomlands och började göra B-filmer i Prag, men han har kommit tillbaka nu och nyligen sa han att han var inte rädd för att hamna i fängelse för skattebrott.
Still Smokin (1983) & Sommarfilmer!!
Regissör: Thomas Chong
Skådespelare: Cheech Marin, Thomas Chong
Bolag: Paramount Pictures
Betyg: 3/5
Cheech & Chong blev en kultfenomen på slutet på 70-talet när deras första film Up In Smoke kom och blev en jättehit och totalt blev det 7 st filmer om dessa pårökta bröder och man kan lätt säga att deras humor är lite speciell, mycket drog och sexskämt.
Detta är deras femte film och i denna så ska dom till Amsterdam för att medverka i en filmfestival, där dom blir förväxlade med Burt Reynolds och Dolly Parton?.
Det är så gott som handlingen och det utspelas i Amsterdam så ni kan tänka er vad dom gör där hela dagarna.
Mycket knark och sex humor med andra ord.
Cheech och Chong har aldrig varit populära hos kritikerna och det förstår man, med tanke på att varje film handlar i princip om samma sak, men jag växte upp med dessa filmer och idag är det nostalgi för mig men visst filmerna är ju långt ifrån inga mästervärk.
1985 kom den sista filmen och dom gick åt skilda håll och man kan lugnt säga att det är Cheech Marin som har haft den bästa karriären med roller i filmer som Desperado, From Dusk Till Dawn och många andra.
Thomas Chong har haft en mer laidback karriär som författare men dyk upp nu på 00-talet i tv-serien Thats 70´s Show som en pårökt affärsägare (ni ser att han inte har utvecklas så mycket).
Men nu i år så gjorde dom comeback på scen med en reunion uppträdande och det snackas om en animerad Cheech & Chong men den betecknas som ett projekt bara.
Jag sitter är i ett varmt sovrum och känner mig så lycklig för nu är sommaren här och det betyder stora sommarfilmer och oftast filmer som är riktiga publikdragare.
Men i år så tycker jag att det är tunnsått på intressanta sommarfilmer, visst Jerry Bruckheimer har i vanlig ordning en sommarfilm i form av Prince of Persia men jag tycker den verkar vara rätt så tunn och man är lite skeptisk när det gäller filmer som är baserade på spel. När jag menar tunnsått så menar jag dom filmer som SF har tagit med i sin sommarfilmskampanj men där finns några intressanta som dom inte har tagit med.
Sex & The City 2 har precis haft premiär men med tanke på att jag avskyr dessa hemska kvinnor som det handlar om så hoppar jag.
Nu kommer en sån där tråkig lista med sommarfilmer som inte har haft premiär i Sverige än men jag ska försöka att krydda upp den lite.
Shrek Forever After - Den sista filmen om den gröna träsktrollet, hoppas den är bättre än 3:an som var en ganska så tråkig historia.
- A-Team - Baserad på den kultiga 80-tals serien som man älskade när man var ung, trailern ser riktig fräck ut..
- Eclipse - Tredje delen om dom ångestfyllda tonårsvampyrerna, kan bara hoppas att David Slade (regissören) kan fortsätta den positiv trend som New Moon hade, så att det inte blir som den kräkiga Twilight (nu lär man bli korsfäst av ett gäng bleka vampyr & Twilight wannabes).
- Knight & Day - Actionkomedi med den soffahoppande Tom Cruise och Cameron Diaz..
- Karate Kid - Jackie Chan fortsätter att sabba sin karriär med sommarens onödigaste remake..
- Predators - En film jag har längat efter, producerad av Rodriguez så förvänta er tomhylsor i mängder..
- Inception - Christopher Nolans nya megabudget hysch hysch film med Leo..
- Takers - Actionrulle med Matt Dillon och tjejmisshandlaren Chris Brown, ser ändå intressant ut..
- Nanny McPhee & The Big Bang - Film 2 om den vårtförsedda Nanny..
Med andra ord så kan man titta på fotbolls-vm utan att få dåligt samvete..
Daybreakers (2009)
Regi: Michael & Peter Spierig
I Rollerna (urval): Ethan Hawke, Willem Dafoe, Sam Neill
Bolag: Lions Gate
Året är 2019 och det är en riktig dyster framtid som uppmålas, där människan är utrotningshotade och vampyrer är dom som härskar på jorden och dom använder människor som föda.
Men även vampyrerna börjar få problem, i och med att deras föda börja ta slut så måste dom komma på nån bra substitut för människoblod och där kommer Edward Dalton (Ethan Hawke) in i bilden, han är en forskare som försöker hitta ett substitut men han gör det för att han tycker synd om människor och han vill egentligen inte vara vampyr.
En dag stöter han på några människor som gör motstånd i en av dom kan ha ett botmedel i mot vampyrism så nu försöker Edward hitta det botmedlet.
Vampyrer har ju blivit populärt igen både i bokform (Twilight, Ann Rices vampyrböcker) och i film o tv-form (Twilight filmerna, True Blood och The Vampire Diaries) och jag tror att anledningen är att vi människor dras till hela vampyr legenden på grund av odödlighet, erotiken och att vampyrer oftast framställs som nån sort adel.
Jag har alltid älskat vampyrfilmer men får väl säga att jag har problem med den nya vampyrtrenden, där vampyrer går i skola och är en del av vårt samhälle, såsom i Twilight, det strider i mot allt som jag tror på när det gäller vampyrer, jag har växt upp med att dom bor i nåt hemligt slott och sover i kista men det är jag det.
Vampyrer i framtiden då funkar det, ja till viss del...Det är en cool idé att vampyrer är herran på täppan här på jorden och Ethan Hawke får återigen visa att han är en underskattad skådis, han briljerar i rollen som Dalton som har sympati för människorna och vars största önskan är att bli människa igen.
Problemet med filmen är Sam Neill som spelar över som vampyrchefen till Dalton som är filmens badguy och han känns som nån sorts parodi på vampyrer och man tar inte han på allvar, ett annat problem är effekterna som på vissa ställen i funkar såsom när vampyrerna blir utsatta för solljus, det ser för fejkat ut, tyvärr.
Jag anser att Lions Gate är en av dom mest spännande studiorna just nu som levererar filmer som känns intressanta och fräscha.
Regissörerna är i från Tyskland och dom verkar göra kometkarriär i Hollywood, dom ska nu göra uppföljaren till The Dark Crystal som skall komma nästa år.
Trots allt så tycker jag att Daybreakers är bra och levererar bra underhållning och action och i slutändan är ju det också viktigt...3 vampyrbett får den..
89. The Imaginarium Of Dr. Parnassus (2009) (Regi: Terry Gilliam)
Filmen som tyvärr har blivit synonymt med Heath Ledgers sista film och kom i skymundan för The Dark Knight där Heath spelade briljerade som Jokern men det var under denna inspelning som Heath tragiska självmord hände och det är därför som Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell hoppade in och spelar hans roll i vissa scener.
Dom löste det genom att när Heaths karaktär Tony går igenom Dr. Parnassus spegel så ändrar hans utseende.
Terry Gilliam är en av dom mest visuella regissörer vi har, finns egentligen bara Tim Burton som kan mäta sig med honom och inte ens det, Gilliam är en regissör som gör allt för filmkonsten, han gör det inte för att tjäna pengar på eller för att få en blockbuster och beviset är att nästan inga av hans filmer har gått särskild bra, den senaste som gick bra var 2005´s Bröderna Grimm som spelade in $ 105 m över hela världen.
Men oftast så blir hans filmer kultfilmer såsom Brazil, De 12 Apornas Armé och Fear And Loathing In Las Vegas och han har en trogen fanskara men i och med att hans filmer inte är några vinstmaskiner så får han jobba hårt för att kunna hitta pengar till sina projekt. Med tanke på i hur många år han har försökt filma The Man Who Killed Don Quixote, det har till och med blivit en dokumentär om det, men nu egentligen så ska den ha premiär nästa år med Robert Duvall som Don Quixote.
Det jag älskar med Terry Gilliam förutom hans visuella öga så är det hans humor, som han har förvaltat väl sen han var en av medlemmarna i Monty Python där han alla dom underbara animerade segmenten.
The Imaginarium Of Dr. Parnassus är en fröjd för ögat men har även en riktig bra story om en kringresande liten teater/cirkus sällskap som går ut på att man kan leva ut sin fantasi när man går in i Dr. Parnassus spegel.
Till det sällskapet kommer Tony eller rättare sagt han blir räddad av sällskapet och han blir snabbt medlem i sällskapet. Dr. Parnassus är en odödlig munk har ingått ett vad med en diabolisk man för att bli odödlig men priset är att när hans dotter blir 16 år så ska han få henne och när filmen börjar så är det bara några dagar kvar till hennes stora dag. Precis som det inte var nog så är Tony inte den som man trodde och snart så börjar det hända saker både framför spegeln och inne i den.
Faktiskt så funkar det hur bra som helst med Depp, Law och Farrell som stand-ins och det ger också en helt annan dimension till hela filmen.
Det är så snyggt och man blir helt hänförd och detta är det mest fantasirika sen jag såg Pans Labyrint, förutom att denna inte är så mörkt.
Som med dom flesta av Gilliams filmer så floppade denna också, även om den bara hade $ 30 m i budget så spelade den bara in drygt $ 8 m i USA men den fick i alla fall 2 Oscarsnomineringar.
